En fartygsmodell ska flyttas. Det passar som handen i handsken för åkeriet Hasenkamp i Köln. Företagets personal är specialister på konst och unika föremål – och föredrar Atego.

Atlantens blå band – knappast någon trofé var mer eftertraktad under de kommersiella passagerarfartygens glansdagar. Den som kunde sätta nytt hastighetsrekord mellan Europa och New York vann utmärkelsen, och därmed ryktbarhet och kunder. 1929 satte till exempel ”Bremen IV” från rederiet Norddeutscher Lloyd nytt rekord. Efter bara fyra dagar till sjöss kunde passagerarna från Wilhelmshaven gå iland i New York. Omkring 90 år senare ska en modell av fartyget flyttas från ett museum i Bremen till ett annat. Flytten tar bara fyra timmar och utförs av åkeriet Hasenkamp, som specialiserat sig på att flytta konstverk av alla de slag.

Sindilj bedömde museets trapphus, räknade trappstegen, mätte hörn och dörrar. Men om skeppet vägde 50 eller flera hundra kilo förblev en gåta. Slutligen bestämde han att sätta sex bärare och en Mercedes‑Benz Atego på uppdraget.

På dagen för transporten medverkar även Arno Büchel och Steffen Säwe i en Atego. De utgör ett välkoordinerat team. ”Vi har alltid två personer i förarhytten” säger Arno Büchel. ”Vår påbyggnad har klimatanläggning, 12 bars luftfjädring och larmsystem. Allt för konsten.” Denna gång har man även med sig transportlådan som byggts i företagets eget snickeri. ”Där kan vi bygga allt, från enkla skyddsförpackningar till brandsäkra lådor med luftkonditionering.”

Resten av teamet anländer i personbil. De har rest hit ända från Köln, där Hasenkamp har sitt huvudkontor. Bara i Tyskland har företaget 13 filialer, och ytterligare 19 finns i övriga Europa. Dessutom finns åkeriet på fem orter i Asien och Mellanöstern.

Sedan grundandet 1903 har Hasenkamp varit familjeägt. Thomas Schneider är den femte generationen som arbetar i företaget. ”Som ung fick jag vara med och transportera terrakottaarmén i Xian” minns han. ”Jag har upplevt riktigt fascinerande transporter – från flera tusen år gamla fynd på havsbotten vid Alexandria till den så kallade Bernwardkolonnen i domkyrkan i Hildesheim. Med sådan erfarenhet utvecklar man tidigt en känsla för konstens omätliga värde. Därför får alla våra förare i Köln en vidareutbildning till Art Technician. För tillfället är de 70 stycken.”

I Bremen hälsas sex av dessa transportspecialister välkomna av museiledningen, och sedan börjar arbetet. Männen bär mörkblå tröjor och vita tyghandskar. Försiktigt görs skeppet redo för transport och säkras med spännband.

Första etappmålet är museets bottenvåning, där den stora trälådan väntar. För att komma dit måste man passera 60 trappsteg och ett trångt trapphus. Lyftet framkallar långa, djupa andetag. ”Cirka 150 till 200 kilo”, tippar Anton Sindilj. Det visar sig att sex bärare är precis lagom. Teamet arbetar sig framåt trappsteg för trappsteg. ”Stopp! Tillbaka! Sätt ner!” Alla kommandon är välbekanta och samarbetet flyter smidigt. Fartyget ankommer säkert till sin hamn av trä.

Medan fartyget säkras i lådan med kuddar, bubbelplast och remmar manövrerar en kollega den smidiga Ategon så nära museets dörr som möjligt. Det går lätt och snabbt, och ilastningen i skåppåbyggnaden är en barnlek. Även om lasten är tung. ”Kistan lägger ungefär 100 kilo extra till vikten”, säger Sindilj.

Sedan glider distributionsproffset Atego säkert och – tack vare luftfjädringen – bekvämt för både last och personal genom trafiken i centrala Bremen.

Efter knappt fyra timmar står fartyget säkert på sin nya plats. På babordssidan glittrar texten ”Bremen IV” i det varma solljuset som strömmar in genom fönstren. Den smäckra masten står upprätt, som den alltid gjort. De gyllene trådarna som ska efterlikna skeppets rigg finns kvar och är oskadda. Männen ler nöjt. Hasenkamp har åter levt upp till sitt motto. ”Det bästa som kan hända konst är: inget alls!”