Jobb i Tyrolen: Ett team från Wacker GmbH transporterar stora laster till över 2.000 meters höjd.

Alexander Pfänder tittar upp mot berget: ”Det är säkerligen inget jobb som påminner om något annat.” Han syftar på det gigantiska flaket på en tippflaksbil som ska köra upp för serpentinvägarna här. Det är den sista transporten för ett uppdrag där företaget Wacker från Filderstadt transporterat flak och chassin från Bremerhaven till södra Tyrolen under de senaste månaderna. När man väl kommit upp på 2.000 meters höjd monteras chassit och flaket ihop.

På parkeringsplatsen nere i dalen, där Pfänder står för tillfället, gör sedan konvojen sitt sista stopp senare på kvällen innan färden uppför berget påbörjas. Nu i mitten av veckan är den tom. Rastplatsen är en blandning av gammal bensinstation och snabbmatsrestaurang och påminner därför om en amerikansk diner. En skrotbil fungerar här som dekoration. En populär träffpunkt för motorcykelförare.

Sex timmar senare: Ljusen från konvojen dränker parkeringsplatsen i orangefärgat ljus. Föraren Tobias Helbing kollar lasten en gång till. De 200 kilometer han kört på motorvägen var inte så komplicerade. Följebilarna såg till att fordonskombinationen fick tillräckligt med plats. ”Där har vi två filer att breda ut oss på – motorvägarna är verkligen inte problemet”, säger Helbing. Men den återstående sträckan kräver starka nerver.

På de 19 kilometerna fram till målet finns avsnitt med upp till 16 procents stigning, och dessutom måste man köra genom byar och serpentinsvängar: Så ser turen ut. ”Det krävs att alla är ytterst koncentrerade hela tiden, självklart gäller detta särskilt föraren”, säger disponenten Pfänder, som nu sitter i en av följebilarna. ”Lastbilen utsätts naturligtvis för kraftiga påfrestningar. Vi behöver här ett extremt robust fordon.” 

I den första kurvan kör Arocs fortfarande i gånghastighet. I den andra går det långsammare. Det hörs hur OM 473 tar i – kraften från 460 kW är inte direkt ljudlös. På displayen framför Helbing tänds turboretarderkopplingens symbol. Kopplingen kommer att användas allt oftare under de kommande 40 minuterna. Fordonskombinationen tar sig runt vänstersvängen i krypkörningsläge. Den branta väggen vid vägkanten är nu så nära att man inte ser så mycket mer från förarhytten. Ratten är nästan helt vriden. En kollega från en av följebilarna meddelar i komradion hur mycket plats det är kvar till väggen baktill på höger sida. Fram är det nu bara några få centimeter … Helbing flinar: ”Perfekt. Det funkade ju förra gången också.” Som om det alltid var så enkelt.

Det är ett millimeterarbete som han och teamet måste klara vid varje transport. Flaket är nästan 6 meter brett, 18,50 meter långt, 4,30 meter högt och väger 55 ton. Och alltid är det något som dyker upp. Väder, mörker, nya hinder … i dag är åtminstone vädret på deras sida, det är snart sommar. Helbing: ”När vi körde de första turerna här var det lite värre. Snö och is gör inte det hela lättare. Till och med vinden kan påverka körningen eftersom flaket har en så stor yta att gripa tag i”.

Konvojen närmar sig nästa ort. Det är ett kritiskt ställe, och det blir brantare. Ett hustak sticker ut över vägen. De klarar det med några centimeters marginal, och snart går det framåt i gånghastighet igen. Precis efter väntar sedan en 400-metersbana av träd, skyltar och stenmurar för teamet. 

På väg ut från byn stannar till slut lastbilen helt. Staketet vid en boskapsgrind tas tillfälligt bort. Det är för högt, 1,10 meter, och lasten sätts ned på marken. Med en bredd på 5,90 meter når den långt utanför den lite smalare vägbanan.

Kilometer efter kilometer kör de uppåt genom serpentinerna – och ibland mycket brant ner igen. Helbing: ”Ännu ett jobb för turboretarderkopplingen, bromsen behöver jag inte här.”

I slutet av en intensiv arbetsdag når den sjuaxlade fordonskombinationen parkeringsplatsen där flaket under de kommande dagarna ska monteras på chassit. Genom det öppna fönstret blåser en frisk vind, här uppe är det mer än tio grader kallare än nere i dalen. På branterna ligger snön fortfarande kvar.

I morgon kopplar de loss. Alexander Pfänder tackar sitt team, stämningen är hög, uppgiften har klarats av med bravur. Han talar kort med Tobias Helbing om den kommande veckan. Han behöver honom och hans Arocs i norra Tyskland. Sedan går han till hotellet. Han kommer att kunna sova gott.